Berättelser från Studenternas

Sedan 1909 har Studenternas varit uppsalabornas hemmaplan.
Några har spelat eller tävlat här inför fullsatta läktare.
Några har tagit sina första skridskoskär eller tränat med kompisarna.
Några har sålt korv. Eller har kommit hit för att heja fram sitt lag.
Det har gjort Studenternas till en mötesplats för alla.
Den här boken innehåller 55 bilder och 25 berättelser.
Alla olika varandra, men alla med en sak gemensam:
Det hände här – hemma på Studenternas.


Här kan du läsa ett slumpmässigt urval av bokens berättelser. Vill du bläddra bland både berättelser och bilder kan du köpa boken i UNTs butik eller hos Brasserie21 (den nya restaurangen i nordöstra hörnet på Studenternas). Boken kostar 219 kronor.

Vill du bidra med en egen berättelse?
Skicka den till info@sportfastigheter.se så lägger vi gärna upp den här. Din berättelse får var max 1 200 tecken (längre text kortas ner).

 

”Studan är vårt hem.” 
När man i mitten på 1960-talet frågade mig om min hemadress kan jag mycket väl ha svarat omklädningsrummet under södra läktaren.
     Så ofta var jag där, och så mycket älskade jag Studenternas.
     Allt fanns där – verkligheten, magin, hoppet, visionerna, insikten att det alltid kommer en ny match. När jag som 6-åring debuterade som bollkalle bakom det södra målet när Sirius mötte Vesta i fotboll kunde jag inte sova natten innan. Jag låg vaken och tänkte på den blåsvartrandiga tröjan, de blåsvartrandiga strumporna och de vita byxorna som jag skulle få dra på mig.
     När jag ser tillbaka på det idag inser jag att det var en större och mer betydelsefull händelse i mitt liv, och att jag var lyckligare då, än när jag som 14-åring debuterade i bandyallsvenskan hemma mot Lesjöfors, eller då jag som 18-åring gjorde min första landskamp – hemma mot Sovjet på Studenternas.
     När jag nästan 40 år senare blev ordförande i Sirius Bandy var jag med och beställde de första banderollerna med texten ”Studan är vårt hem”.
     Det är mycket mer än fyra ord. Det är en kärleksförklaring.
Göran Angesten

”Från vristen och uppåt är jag i toppform.”
Som friidrottsarena var Studenternas charmig och lite sliten. Jag trivdes där. Alla träningstimmarna, alla småtävlingarna, alla eftermiddagarna och kvällarna tillsammans med kompisarna är en del av mig.
     I augusti 2000 gick SM här. Kajsa Bergqvist var det stora affischnamnet. På brickunderläggen på McDonalds lanserades jag själv som någon sorts lokal favorit på 400 meter. Det var jag inte van vid.
     Visserligen hade jag vunnit SM året innan, och siktade på att försvara titeln. Haken var hälarna och en inflammation i hålfoten. ”Från vristen och uppåt är jag i toppform”, sa jag till UNT. ”Smärtan tänker jag bort”.
     Finalen gick samtidigt som Kajsa hoppade. Efter att ha värmt upp i Stadsträdgården kom jag in på innerplan bara några minuter före start. Helt inne i min egen bubbla. Men det var 6 000 i publiken. Sånt känns.
     Loppet blev inte något av mina bästa. Men tillräckligt bra. Pappa och hans kompis Bertil satt på läktaren och tyckte det var häftigt – Kajsa tog 2.01 och jag SM-guld. De pratar fortfarande om det. ”Det är ett stort minne”, säger Bertil. Det är det för mig också.
Andrea Geurtsen

”Jag var på vippen att bli utbytt.”
Lägger jag ihop alla timmar jag tillbringat på Studenternas får jag säkert ihop flera år. Ändå är det alltid samma bild och samma 10 sekunder som dyker upp i minnet, oavsett om jag tänker på det själv eller blir påmind om det av människor jag möter. ”Var det du?”.
     Ja, det var jag. Sirius mot Landskrona i kvalet till allsvenskan, söndag den 13 oktober 1968, mer än 12 000 runt plan.
     Jag gör ingen bra match alls. Efteråt får jag veta att jag var på vippen att bli utbytt. Torsten Lindberg som var lagledare chansade – ”vi låter honom vara kvar, han kan göra mål”.
     Och då – när det bara är tio minuter kvar. Leif Eriksson får med sig bollen ner mot kortlinjen, samtidigt som jag rusar mot bortre stolpen. Och med Leif var det så – stod man fel fick man inte bollen, stod man rätt fick man den. Så där kom den, och jag klippte till på helvolley. Klockrent rakt upp i nättaket bakom Landskrona-målvakten Göran Hagberg. 1–0.
     Jag spelade fotboll i nästan 20 år till, men i närheten av den känslan kom jag nog aldrig. Det är mitt bästa minne från Studenternas.
Ulf Wahlquist

”När jag tittar upp är det som i en Kalle Anka-film.”
För den som är friidrottsintresserad är det lätt att minnena från Studenternas handlar om tävlingar som vanns och rekord som slogs. Det finns gott om sådana historier. Men mitt bästa minne härifrån handlar om något helt annat.
     Det är tidigt på förmiddagen. Om några timmar ska 15 000 löpare i Blodomloppet starta och gå i mål här. Vi är 300 funktionärer som ska se till att det funkar.
     Från ett av kommunens lager har vi med släpvagnar hämtat hit ett antal hårt slitna tältpinnar och plaststycken som nu ska bli en hel tältby. Regnet vräker ner och det är full storm, och när jag tittar upp är det som i en Kalle Anka-film – tältdelar, bord, stolar, pinnar och funktionärer flyger omkring i en enda röra.
     Det är då jag tänker – och det är den tanken som är mitt finaste minne från Studenternas:
     Utan alla de som år ut och år in ställer upp ideellt för olika idrottsföreningar i Uppsala skulle det inte finnas en idrottsplats här.
Annie Selander
  

”Om de var snodda eller bortkastade blev aldrig utrett.”
Den första bandymatchen i mitt liv var Sirius hemma mot ärkerivalen Skutskär den 11 januari 1959. Spelad på nyspolad is på den gräsplan där det på sommaren spelades fotboll. Stämningen var elektrisk och publikrekordet på ”gamla Studan” skruvades upp från 7 851 till 7 852. Och jag – åtta år gammal – var en del av det.
     Rejält kallt var det, och i ett av Studans förråd letade farsan – som varit ordförande i Sirius – fram sina tidningspappersfyllda halmskor, och borrade ner pjucken.
     Till hans stora sorg försvann de här halmdojorna lite senare. Snodda eller bortkastade blev aldrig utrett. Minns att jag tänkte att de åtminstone kunde sparat den ena. Farsan hade benprotes och kunde rimligen bara haft bekymmer med kylan i den kvarvarande foten.
     Skutskär spelade i helgröna tröjor och Sirius i obeskrivligt fula mörkturkosa koftor. Med solen mitt i nian var det helt omöjligt att skilja lagen åt.
     ”Hej, hej, hej – Sirius hej”, vrålade jag. Inte för mycket, utan måttligt, för efter ett tag började farsans kompisar blänga på mig.
     Sirius vann med 2–1.
Svante Brinkhagen

”Nej, jag trodde det var inomhus.”
Mellan 1911 och 1966 spelades det sex bandyfinaler på Studenternas. Sedan dröjde det till 1991 innan finalen kom tillbaka till Uppsala. Men då stannade den desto längre – i 22 år.
     Av Uppsala kommun fick jag uppdraget att hålla i genomförandet av 19 av finalerna. Att därmed påstå att jag sett 19 finaler är en överdrift. Det fanns sällan tid till det. Därför handlar mina finalminnen ofta om andra saker än bandy. Nationalsången till exempel.
    
Ett år sjöngs den av OD, ett annat – och då det var rejält kallt – av Magnus Carlsson som dök upp i en tunn jeansjacka. ”Herre gud, har du ingen riktig jacka?”, undrade jag. ”Nej, jag trodde det var inomhus”.
    
Men allra närmast mitt hjärta kom Oscar, 7 år från Gävle. ”Är du nervös?”, frågar jag. ”Nej, varför ska jag vara det?”, säger parveln och kliver ut på isen och sjunger ”Du gamla du fria” så att näsdukarna åker fram på läktaren.
     1995 går Boltic till final mot Vetlanda. Sven-Erik Magnusson ringer från Karlstad och undrar om jag kan ordna biljetter. Det slutade med att han spelade på banketten. Och att Boltic vann med 2–1.
    
Det är stämningen och gemytet som jag minns bäst. En SM-final på Studenternas är inte bara bandy. Det är en folkfest.
Solveig ”Solan” Nilsson

”Det doftar Studenternas.”
Ingen match. Ingen löpning, inget kast och inget hopp. Det är doften jag minns från Studenternas.
     Doften från bänkarna, från omklädningsrummen, från dörrar, tak och fönster. Tillsammans doftade det 1960-tal.
     Mediahytten längst upp på huvudläktaren påminde om ett brukskontor för 60 år sedan. Det luktade precis som på min pappas gamla kontor på Österbyverken, eller som i korridorerna på Brukshotellet i Hagfors. Gott på ett icke parfymerat sätt.
     Jag kan se Upsala IF:s Anders Gustafsson springandes i trapporna från mediahytten ner till längdhoppsgropen med en bunt stencilerade startlistor under armen – stenciler som också luktade, och som blandades med alla andra dofter.
     Alla dessa minnen är förstås förknippade med matcherna och tävlingarna på Studenternas, från det första besöket 1973 till de hundratals gånger jag har arbetat på arenan under mer än 40 år på UNT.
     Bästa idrottsliga minnet: Sirius mot Malmö FF 1973. 2–1 till Sirius och 11 494 åskådare.
Håkan Lundh

”Ögonblicket när jag rullar ut på isen kommer jag aldrig att glömma.”
Det kördes isracing på Studenternas på 40- och 50-talet. Efter att jag vid VM i Moskva i februari 1984 brutit den ryska dominansen, och blivit den förste världsmästaren utanför östblocket, tyckte UNT:s sportchef Bengt Carlsson att det var dags igen.
     SMK Uppsala och Funbo MK bjöd in några av de bästa åkarna. Som uppsalagrabb såg jag fram emot att få köra på min ”riktiga” hemmaplan. Men jag visste inte att det skulle bli ett av mina finaste idrottsminnen.
     Men det började inte bra. Före start på fredagskvällen står jag i depån med ett framhjul som inte är som det ska. Jag skruvar, stressar och svär i mörkret. För sent inser jag att det går inte, jag får åka första heatet på en lånad cykel. Ögonblicket när jag rullar ut med den kommer jag aldrig att glömma.
     Jag är helt oförberedd. Strålkastarna och den spegelblanka isen ger ett ljus som jag bara sett på de stora arenorna ute på kontinenten. Vrålet från publiken trycker mig framåt. Det är magiskt. Bättre än så här kan det inte bli, minns jag att jag tänkte.
     Dessutom gick det bra. Jag vann, finländaren Jarmo Hirvasoja tvåa, Posa Serenius trea och Jan Sigurd från Mariestad fyra.
Erik Stenlund
  

”Slutar man försöka vara cool blir man cool.”
Den som vill se breddidrott när den är som roligast ska gå ner på Studenternas när det är allmänhetens åkning.
     Under några år var vi ett gäng bandymorsor som samlades här på fredagskvällarna för att spela bandy själva. Ett kompisgäng i 45-årsåldern som tyckte att det var mycket roligare att åka skridskor med boll än utan.
     Vi kallade oss Bandytanterna. Eftersom våra 15-åriga söner ansåg att allt vi gjorde var löjligt och pinsamt förväntade vi oss samma reaktion även nu. Häpna konstaterade vi att det plötsligt var tvärtom. Grabbarna kom ut på isen och ville vara med.
     Problemet var naturligtvis att de var för bra. ”Ni får vända på klubborna och spela med skaften”, sa vi. De var bättre ändå. ”Ni får bara åka baklänges”. Och när inte det hjälpte: ”Ni får bara åka på ett ben”. Lika illa.
     Utan några som helst ambitioner att bli ett riktigt lag och spela riktiga matcher blev även vi bättre och bättre. Samtidigt som grabbarna blev bandytanter – för bandytant är en attityd. Slutar man försöka vara cool blir man cool.
Anneli Sundin


Fler berättelser hittar du i boken, berättade av människor som av olika anledningar tillbringat en betydande del av sitt liv här på Studenternas.

Förutom ovan berättare möts du i boken också av Hans Alsén, Gunilla Ekfjord och Gunilla Nilsson, Hasse Olsson, Ing-Britt Lindgren, Christer Nordström, Theo Blanco, Marie Almquist, Mats Benker, Lasse Svensson, Åke ”Stoppage time” Hammarström, Niklas Thor, Pelle Johansson, Martin Erlandsson Lampa, Bernt Karlsson, Johan Quarfordt, Eva Sterte och Mats Dafnäs.

Intervjuare och skribent, tillsammans med berättarna, är Rickard Weidstam, layout och produktion av Matador.

Vi lägger gärna till fler berättelser här.

Kanske just du har ett minne du vill dela med dig av?